Jätten

1

Arbetet är mitt namn ; jag är den starka jätte

Vars saga än ej täljts, vars kraft än ingen mätte ;

Min styrka större blir för varje dag som går,

Och ej jag åldras kan av dagar eller år.

 

2

Jag bryter stenig mark, och nysvedd teg jag röjer,

Jag giver åkern ans, och vida fälten plöjer ,

Jag svingar liens stål, och samlar ladan full,

I skördeandens tid av mogna skördars gu.l.

 

3

Jag spränger klippan hård så hälleberget skälver.

Jag timrar bondens gård, och tempelvalven välver,

Jag bygger härskarns slott med hög och stolt fasad.

Med högvälvd gylld kupol och pelarkolonnad.

 

4

Jag murar tempelvägg, jag altarrunden böjer.

Och smäcker spiras spets mot blåa rymden höjer ;

Och ner i jordens djup på forskningsfärd jag går,

Och gräver gruvans schakt, där evigt mörker rår.

 

5

Jag ner i jordens sköt, ned i dess djup mig tvingar,

Och ur dess dystra schakt dess dolda skatter bringar ;

Jag smälter gruvans malm uppå plutoniskt bål,

Och smider spett och plog och svärd av härdat stål.

 

6

Jag byggt de jätteskepp som över haven ila,

Emellan land och land, förutan ro och vila.,

Och förer dem framåt p& än ej stakad ban,

På stiglös villsam stråt på skummig ocean.

 

7

Var ånghäst jag ock byggt ; långt snabbare än hinden

De ila fram likt moln som famnats utav vinden.

De frusta gnistors glöd, då hän mot fjärran mål.

De fly likt skjuten pil, på glatta skenors stål.

 

8

Varhälst en väldig flod sin jättefåra plöjer,

Högt över böljesvall, jag broars bågar böjer,

Och utav järn och stål jag väver med min hand,

En jättespindelväv emellan strand och strand.

 

9

Jag tager forsens kraft och hopar den tillsamman,

Och skapar därav ljus så klart som morgonflamman,

Det glöder när jag vill, min vilja är dess lag.

Då mörk och kolsvart natt sig ter likt solljus dag.

 

10

Jag svingar yxans stål och skogens jättar falla,

Bland trädens pelarrad hörs huggens ekon skalla.

Då djupt de sänka sig i ekens hårda stam.

Där stark som AsaThor jag härjande går fram.

 

11

Där sågars ramar slå, och cirkelklingor fräsa,

Där kedjors rassel hörs, och ångcylindrar väsa,

Dit, skogens jätteträd som strån jag förer fram,

Och där vid klingors vin klyvs furans stolta stam.

 

12

Och med titanisk kraft jag trotsar tusen hinder,

Jag borrar bergets bas ; jag haven samman binder,

jag störtar ned den mur och vräker bort den vall,

Som i miljoner är skiljt deras böljors svall.

 

13

Vid stränderna av Rhen, och ner i solig söder,

Jag prässar druvans saft som i pokalen glöder.

Och uti varje land och zon min konst är spord,

Att reda läcker rätt för rikemannens bord.

 

14

För lyckans skötebarn, för furstar och magnater.

För firad adlig dam, för Lord, med stolta later

Jag efter pärlor går i havets kamrar ned,

Och fogar länk vid länk av kostbar gyllenked.

 

15

Min vana hand det är som fållar purpurbrämet,

Som sömmar silkesdräkt. och formar diademet,

Själv jag i trasor går, likväl om jag ej fanns,

Var vore furstars prål och kungars prakt och glans ?

 

16

Och smidde jag ej svärd, och göt ej jag kanoner,

En barnlek vore då blott furstars kiv om troner,

Om en Napoleon, en Moltke, ej en rad

Dä hade tecknats ned i pränt på hävdens blad.

 

17

Dock mycket som jag gjort, jag ville evigt glömma,

Och utav blygd därför mitt sorgsna anlet gömma,

Jag vill nu ropa ut, i sorgfyllt ångestskri :

Jag städse korsfäst dem som sökt mig sätta fri !

 

18

Jag frihetshjältar sett i lågor dö på bålen.

Sett sanningskämpens lön har blivit spö vid pålen ;

Dock ej min fara sett, blott städse lugnt och tryggt,

Jag smitt var bilas stål och varje kors jag byggt.

 

19

Dock frihetshjältars rop till sist mig lyckats väcka ;

Och nu jag vaken trår att mina bojor bräcka ;

Mig ingen söker nu i nya bojor slå,

Jag skulle slita dem som fjättrar utav strå.

 

20

Väl är jag än ej fri, än tunga bojor trycka ;

Ur seklers slaveri, jag vill dock fri mig rycka,

Och mina fjättrar nu jag slita skall som blår,

Jag vill, jag SKALL bli fri, jag frihet trår.